Ingrid Mårtensson

Jag heter Ingrid Mårtensson, är 60 år. Jag bor sedan många år med min man i Staffanstorp, vi har två utflugna barn. Jag har arbetat som textillärare i ca 30 år, men fick högt blodtryck 2011. Tyvärr ledde det till en hjärnblödning år 2012, jag blev sjukskriven och därefter fick jag sjukersättning. Arbetsgivaren sa upp mig då, det är brukligt när man fått sjukersättning. Efter operation o vård på neurologen i Lund fick jag rehab på Orups rehabklinik. Där tränades min förlamade vänstersida så pass att jag lärde mig gå med hjälp av fyrpunkts-stöd.

Tyvärr föll jag i golvet här hemma 2013 och fick ett lårbensbrott, då följde en operation då benet lagades med metallbrickor och skruvar. Ortopedläkaren remitterade mig till Orup återigen, så jag fick träna upp min gång igen. Därefter kom jag hem och fick hjälp av hemtjänsten. Det var inte perfekt för mig så jag ansökte om assistent och fick det 2014. Det här året hade jag även en plats på stroke dagrehab där man får vardagsträning, sjukgymnastik, hjälp av arbetsterapeut, kurator mm. De funktionshinder jag har kvar efter stroken är en försvagad vänstersida och en synstörning som gör att jag förlorat samsynen. Här mötte jag andra strokedrabbade bland annat en man som berättade att han anmält sig till Lundaloppet. Han skulle gå det med hjälp av sitt barnbarn och en rullator. Detta inspirerade och imponerade på på mig så jag frågade min assistent Margot om vi skulle sätta Lundaloppet som ett mål för mig och en sporre till att träna mera gång här hemma i form av promenader. Jag gick, och går gärna varje dag om vädret tillåter. När jag blev uppsagt från mitt arbete gav jag mig en ny uppgift, det blev träning. Jag har promenerat, styrketränat, gått på vattengympa och ridit. (Bra balansträning) Ridningen var bra och trevlig under flera terminer men vid den sista lektionen 2017 hände en olycka. Hästen och jag hade gjort halt vid en halvöppen port, hästen kunde titta ut och så förmodligen något skrämmande. Rädda hästar vill fly så hästen tog plötsligt ett långt och högt hopp med mig i sadeln. När jag fått stopp på hästen var jag i obalans och började glida ned åt sidan eftersom jag tappat stigbygeln. Jag landar i grusgolvet inte så hårt men tillräckligt för att höften ska slå mot bäckenbenet, vilket ledde till flera frakturer på bäckenbenet. Det var mycket smärtsamt. Även det som följde med operation och rehab.Jag blev kvar på ortopeden i en månad. Sedan fick jag komma hem, jag hade behov av dubbelassistans för att få säkra förflyttningar. Jag fick inte alls stödja mig på mitt vänstra ben.

2018 hade jag en planerad resa till rehab på Vintersol, Teneriffa. Hade tur i oturen att jag fick stödja på vänsterbenet strax före avresedatum. På vintersol tränade jag upp min gångförmåga igen . Detta var våren 2018. Jag blev bättre o bättre på att gå med stöd förstås av kryckan och av assistenterna. 2019 anmälde jag mig till Lundaloppet för att ha ett mål med min träning. Lundaloppsledningen tipsade om att jag kunde gå femkilometers sträckan men gena vid ett par lämpliga ställen.Jag hade två assistenter med mig på promenaden, en som stöttade mig genom att hålla i vårdbältet, och en som körde rullstolen, som var med för att användas om min ork tog slut helt. När vi åkte från Staffanstorp till Lund sken solen upp, Jag kom till startstället och det var fin stämning där. Mina tankar var: Hur ska detta gå. Jag måste fokusera på varje steg, något fall får bara inte ske. Men med två assistenter i närheten kände jag mig trygg.. Det var spännande för mig, jag har inte tidigare deltagit i något lopp.

Så jag gick iväg, det kändes bra jag hade bra flyt och kände inte av någon krämpa. Mötte flera trevliga, vänliga funktionärer och fick hjälp med att gena. Detta förkortade promenaden någon, vet ej hur mycket. Jag kom till fyrakilometers stationen och då tänkte jag .. Redan!!??. Före stroken hade jag raska promenader som en vanlig motionsform. Men någon löpare har jag aldrig varit. Jag var fast besluten om att promenera i mål, jag och min krycka. Jag var inte så trött men bad ändå om att få sitta en stund i rullstolen och åka till idrottsplatsen just för att orka GÅ i mål.

När vi kom till Grand Hotell började det regna så jag fick min regnponcho över mig och rullstolen. Precis före hagelskuren. Mindre roligt, det blev halt och kallt. Svårare för assistenten, men det gick så jag nådde idrottsplatsens ena hörn. Där möttes jag av Kerstin, en barndomskamrat, som gjort en guldmedalj åt mig. Jag reste mig från rullstolen och promenerade vidare mot målet. Framför läktaren hejades jag fram av vänliga åskådare, det var så härligt. En helt ny upplevelse. Då tänkte jag, att det här vill jag göra igen. I mål fick jag Lundalopps medaljen. Jag hade min familj med mig och vi hade packat med kaffe och smörgåsar. Vädret var ju inte idealiskt picknick väder så vi gick inomhus för att inta lunchen, och det gick ju det med. Sedan åkte vi hem och på kvällen firade vi min mans födelsedag och min bragd. För så kändes det.

Jag vill gärna gå Lundaloppet igen om det blir 2020 beror på om jag ska åka till rehab på Vintersol eller inte. Det var så roligt att gå loppet. Det viktigaste i livet för mig är att få bo och leva med den jag älskar och ha god kontakt med mina barn. Samt att kunna göra det som intresserar mig/ oss!

Med vänliga hälsningar Ingrid Mårtensson

Möt våra andra löpare!

Meny